Bhalswa Dump Yard

                                 Bhalswa Dump Yard – den gigantiska soptippen.

Image

Bild lånad av Erikshjälpen.

För några dagar sen möttes jag av ett brev som kommit med posten. Hjälp barnen på soptippen stod det på brevet. Jag låter det ligga på köksbordet. Tänker; jag ska läsa det sen när jag har tid. Dagarna går. Det är måndag idag. Sätter mig ned och kollar facebook på mobilen. Där möts jag av Erikshjälpen som skriver om de indiska barnen på soptippen. Jag delar inlägget. Men en tanke slår mig. Vänta nu. Jag hade ju ett brev någonstans. Jag går till köket och hämtar brevet, det ligger synligt på bordet, jag öppnar det.

Jag möts av orden ”De sämsta förhållanden jag sett i Indien”. Jag läser vidare, brevet handlar om ett land vars mitt hjärta bultar lite extra för. En gång tog Indien mitt hjärta och jag tror det gjorde det för alltid. Många säger att Indien är ett framgångsrikt land, ett land på frammarsch. Stämmer nog alldeles utmärkt. Men man får inte glömma de delar som inte är det.

Brevet berättar hur barn redan från 5-6års ålder får lov att hjälpa sin familj att samla skräp på en soptipp, allt användbart som man kan sälja vidare. En familj de pratar med bor alldeles i närheten av soptippen, de bor i ett skjul. De har ont om mat och barnen är ofta sjuka. Här bor inte bara dom utan vid soptippen i New Delhi bor det ca 3000 andra familjer som också livnär sig på att samla skärp. Barnen, ja dom går inte i skolan och har knappt tillgång till sjukvård.

En av mammorna berättar om hur barnen måste hjälpa till för familjens överlevnad, men är det något hon önskar så är det att hennes barn ska få leva ett annat liv. Men med förtvivlan i rösten säger hon, jag vet inte hur det ska gå till.

I bland när man går in i ett soprum här hemma i Sverige kan man mötas av en genomträngande rutten lukt trots de välordnade soprum vi för det mesta har här. Man sorterar sin källsortering och slänger sina sopor och sen är man klar. Lukten stängs inne så fort man stänger dörren till soprummet.

Men för de här familjerna är det inte så. De kan inte stänga dörren till det välorganiserade soprummet. Nej, de bor i skjul vid kanten av en stor soptipp som sträcker sig ca 2 x 2 kilometer och som är 40 m hög. Varje dygn, mest på natten kommer det 500 lass med nya sopor. Jag försöker tänka mig hur det är att varje dag gå på denna soptipp som ett litet barn. Det är varmt vissa dagar, de luktar säkert ruttet och det finns säkerligen vassa föremål som man kan råka trampa på.

Jag tittar på ett av korten som är i brevet. Två kvinnor med varsitt barn på höften och en liten pojke som står framför dem. De är omgivna av skräp, jag ser ett provisoriskt skjul i bakgrunden och ett berg av sopor bakom dem till höger. Trots detta ser jag en överlevnads blick hos mammorna, en gnista hopp, de står rakryggade med sina barn på höfterna iklädda en indisk sari.

Men mest av allt fastnar min blick på den lille pojken som står framför kvinnorna. Han har ett busigt uttryck precis som vilket barn som helst. Han ler trots att han är omgiven av tonvis av sopor. Men jag önskar att jag en dag får se den lille pojke med samma busiga leende men på ett kort där han är omgiven av andra barn, alla iklädda skoluniformer och lekandes på en skolgård.

Det är måndag idag. Vi lever i två olika delar av världen. Men en sak har vi gemensamt- vi har alla samma rättigheter till ett värdigt liv.

/Maria

Läs mer om Erikshjälpens projekt här om att ge barnen på soptippen en framtid!

Advertisements
Tagged , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: