Micro-credits and cookies!

Last spring, I met a man at a seminar on sustainable development in the corporate sector. We both thought it was very interesting to talk about how to develop things and the best way to change the situation for people in poverty. He also talked about something interesting that I’d never heard of before. Something which they called “kakbanken”. Together  people meet and eat cookies and have a nice. While they have coffee, everyone has brought 50 SEK with them to raise money for their “kakbank”. I was of course invited! And finally, better late than never, it was time for me to visit their “kakbank.”

Sunday the 10th of February this year I was invited to kakbank. This time it was at my friend´s place that I told you about earlier, and his girlfriend. Even more people had arrived. It was exciting for me, I love to meet new people and also meet people who like to create change in our world.

After some talk, it was time for me to see what is really meant by “kakbanken”. Kakbanken is a concept that is not only located in Umeå, but in more cities. “Kakbanken” is described like this: “Kakbank, The Cookie Bank, is the sweetest bank in the world! We hook up once a month and eat cookies and invest in microcredits in developing countries. That makes us and the world a little happier!”

We went in to a website where they organize microcredit and we found some projects that we wanted to support by lending our money. They told me that the total during their time at the cookie bank they have lent 96 loans and have made it possible for people to start their own businesses. I like this concept that people have the opportunity to get help to help themselves. The projects we supported were on http://www.kiva.org/start.

Maybe you want to start a cookiebank in your hometown, or raise money in other ways and then support people who want to start their own business in order to support themselves. There is so much you can do. Take a look at the Kiva organization.

Bake cookies, eat cookies and lend money to people in need and have a great time talking to your friends!

I våras träffade jag en man på ett seminarium om hållbar utveckling inom företags branschen. Vi båda tyckte det var oerhört intressant att prata om hur man kan utveckla saker och på bästa sätt förändra situationen för människor i fattigdom. Han berättade även om något intressant som jag aldrig hört om förut. Något som de kallade för “kakbanken”. Tillsammans träffas några personer och fikar och har trevligt. Samtidigt som de fikar har alla med sig 50 kr för att samla in pengar till deras “kakbank”. Jag blev så klart inbjuden! Och äntligen, bättre sent än aldrig, var det dags för mig att besöka deras “kakbank.”

Söndag den 10e februari i år blev jag inbjuden på kakbank. Denna gång var det hos min bekant som jag berättade tidigare om och hans flickvän. Även fler personer hade kommit. Det var spännande för min del, jag älskar att lära känna nya människor och även möta människor som gillar att skapa förändring i vår värld.

Efter en stunds prat var det dags för mig att se vad som egentligen menades med “kakbanken”. Kakbanken är ett koncept som inte bara finns i Umeå utan i fler städer. Kakbanken beskrivs så här: ” Kakbank är världens godaste bank. Vänner som hänger en gång i månaden, äter bullar och investerar i mikrokrediter i utvecklingsländer. Det gör oss och världen lite gladare! ”

Vi gick in på en hemsida där de organiserar mikrolån och vi tittade
ut några projekt som vi ville stödja genom att låna ut våra pengar. De berättade för mig att totalt under sina år som de träffats där nya människor kommit och gått har de lånat ut till 96 lån vilket har gjort det möjligt för människor att starta egna verksamheter. Jag gillar detta koncept att människor får möjligheten att få hjälp att hjälpa sig själva. Projekten vi stöttade fanns på http://www.kiva.org/start.

Kanske du vill starta en kakbank i din hemstad eller samla in pengar på annat sätt och sedan stödja människor som vill starta eget för att kunna försörja sig själva. Det finns så mycket man kan göra.

Bhalswa Dump Yard

                                 Bhalswa Dump Yard – den gigantiska soptippen.

Bild lånad av Erikshjälpen.

För några dagar sen möttes jag av ett brev som kommit med posten. Hjälp barnen på soptippen stod det på brevet. Jag låter det ligga på köksbordet. Tänker; jag ska läsa det sen när jag har tid. Dagarna går. Det är måndag idag. Sätter mig ned och kollar facebook på mobilen. Där möts jag av Erikshjälpen som skriver om de indiska barnen på soptippen. Jag delar inlägget. Men en tanke slår mig. Vänta nu. Jag hade ju ett brev någonstans. Jag går till köket och hämtar brevet, det ligger synligt på bordet, jag öppnar det.

Jag möts av orden ”De sämsta förhållanden jag sett i Indien”. Jag läser vidare, brevet handlar om ett land vars mitt hjärta bultar lite extra för. En gång tog Indien mitt hjärta och jag tror det gjorde det för alltid. Många säger att Indien är ett framgångsrikt land, ett land på frammarsch. Stämmer nog alldeles utmärkt. Men man får inte glömma de delar som inte är det.

Brevet berättar hur barn redan från 5-6års ålder får lov att hjälpa sin familj att samla skräp på en soptipp, allt användbart som man kan sälja vidare. En familj de pratar med bor alldeles i närheten av soptippen, de bor i ett skjul. De har ont om mat och barnen är ofta sjuka. Här bor inte bara dom utan vid soptippen i New Delhi bor det ca 3000 andra familjer som också livnär sig på att samla skärp. Barnen, ja dom går inte i skolan och har knappt tillgång till sjukvård.

En av mammorna berättar om hur barnen måste hjälpa till för familjens överlevnad, men är det något hon önskar så är det att hennes barn ska få leva ett annat liv. Men med förtvivlan i rösten säger hon, jag vet inte hur det ska gå till.

I bland när man går in i ett soprum här hemma i Sverige kan man mötas av en genomträngande rutten lukt trots de välordnade soprum vi för det mesta har här. Man sorterar sin källsortering och slänger sina sopor och sen är man klar. Lukten stängs inne så fort man stänger dörren till soprummet.

Men för de här familjerna är det inte så. De kan inte stänga dörren till det välorganiserade soprummet. Nej, de bor i skjul vid kanten av en stor soptipp som sträcker sig ca 2 x 2 kilometer och som är 40 m hög. Varje dygn, mest på natten kommer det 500 lass med nya sopor. Jag försöker tänka mig hur det är att varje dag gå på denna soptipp som ett litet barn. Det är varmt vissa dagar, de luktar säkert ruttet och det finns säkerligen vassa föremål som man kan råka trampa på.

Jag tittar på ett av korten som är i brevet. Två kvinnor med varsitt barn på höften och en liten pojke som står framför dem. De är omgivna av skräp, jag ser ett provisoriskt skjul i bakgrunden och ett berg av sopor bakom dem till höger. Trots detta ser jag en överlevnads blick hos mammorna, en gnista hopp, de står rakryggade med sina barn på höfterna iklädda en indisk sari.

Men mest av allt fastnar min blick på den lille pojken som står framför kvinnorna. Han har ett busigt uttryck precis som vilket barn som helst. Han ler trots att han är omgiven av tonvis av sopor. Men jag önskar att jag en dag får se den lille pojke med samma busiga leende men på ett kort där han är omgiven av andra barn, alla iklädda skoluniformer och lekandes på en skolgård.

Det är måndag idag. Vi lever i två olika delar av världen. Men en sak har vi gemensamt- vi har alla samma rättigheter till ett värdigt liv.

/Maria

Läs mer om Erikshjälpens projekt här om att ge barnen på soptippen en framtid!

Den Afghanska killen.

Jag vet inte men på något sätt råkar jag flera gånger hamna bland människor vars livsöden inte har varit de enklaste. Jag lyssnar och mitt hjärta bryts itu gång på gång. Vi måste kunna göra något för att förändra. Denna gång var det en kille från Afghanistan. Han berättade om hans hemland. Om människorna där. Speciellt kvinnorna. Och hur de behandlas. Mitt hjärta gråter. Varför är dom inte lika fria som jag. Varje gång jag hör dessa livsöden blir det som min egna värld stannar upp och jag tänker. Det går inte. Jag kan bara inte leva ett liv för mig själv. Något måste göras. Kan jag göra något för någon annan? 

Det är milt ute men snön präglar vår vardag här uppe. Klockan är strax efter fyra närmare halv fem och jag har begett mig till fredagsfika på vår träningsklubb. Jag har inte haft tid att delta på ett tag. Äntligen dags! Jag möts av värmen från vänliga människor som vill skapa en atmosfär där man integrerar alla. Det är lugnt idag. Vi små pratar lite. Skola och så. Lite senare kommer det en afghansk kille och sätter sig vid bordet. Han äter bananer. Han äter nästan upp alla bananer.Jag tror att han är hungrig. Han har tränat. Vi börjar prata. Han är från Afghanistan men han bor här nu. Vi varvar vårt små snack med politik. Men sedan börjar han berätta. Berätta om sitt hemland. Om kvinnorna och deras vardag. Om misshandeln som sker på öppen gata. Om mutan till polisen om att inte anmäla händelsen. Om människor som säger gå hem och misshandla din fru istället för att göra det på öppen gata. Om maktlösheten. Utsattheten. Om hur kvinnor behandlas utan respekt. Det gör ont. Ont ända in i hjärtgropen. Vad är det som gör att jag kan vara så fri men inte dom?

Det är fredag. Jag går hem. Märkt än en gång av en ung mans berättelse om sitt hemland. Om kvinnorna som behandlas så illa att han själv knapp kan prata om det för det är så fruktansvärt. Fredag. Det var milt ute i luften idag. Än en gång har mitt hjärta brustit i bitar. Vi måste kämpa för det rätta. Att människors värde respekteras.

Politiker anser att sexköp är okej.

Nyligt såg jag på texttv om en politiker som menade sig vara positiv till sexköp och ansåg inte heller att prostitution skulle vara några större fel i sig. Jag blev chockad. Först för hur man kan uttrycka det utifrån termen att det finns män som aldrig får kvinnor. Sätter man sig in i problematiken kring sexköp och prostitution vet man att många gånger är det inte jämna förhållanden och frivillighet inblandat. Utan snarare tvärtom, fall av tvång, människohandel och ojämna förhållanden mellan mannen och kvinnan. Dessutom förbjuder svensk lag köp av sex som handling. Jag gick i tankarna att skicka iväg ett mail till denne politiker och ifrågasätta den syn den har kring ämnet. Nu när jag hade chansen googlade jag på nätet om händelsen och hann inte mycket längre än att konstatera att politikerna har själv avgått utifrån dennes uttalande i media om sexköp. Läs nedan om vad ÖP skriver om fallet den 4 februari 2013 :

– Jag är inte hemskt negativ till prostitution. Det säger moderate politikern Göran Jämting i Åre inför socialnämndens beslut om alkoholtillstånd till Dragans strippklubb i Storvallen. Jämting är moderat ledamot i socialnämnden.

Den 26 februari ska socialnämnden fatta beslut om alkoholtillståndet till den andra strippklubben i Åre kommun – den i Storvallen. LT har pratat med flera av de ansvariga politikerna inför det kommande beslutet där resonemanget handlar om allt från att verksamheten i sig är baserad på en exploatering av unga kvinnor till att strippklubbar i sig inte är olagliga och därför bör finnas så länge det sköts inom lagens råmärken.

Medan Peter Andersson (Vv) vill se mer samarbete mellan politikerna över partigränserna i frågan om strippverksamhet, Anna-Caren Sätherberg (S) anser att strippklubbar inte gynnar kommunen, tycker Göran Jämting att sexköp är helt okej.

– Det återstår att se hur det blir med alkoholtillståndet för strippklubben i Storvallen. Jag är inte fördömande när det gäller att folk vill bedriva strippklubbar. Jag tycker vi är extrema här i Sverige. Jag vill inte vara kategorisk när jag ska diskutera sådant här. Så vitt jag vet är det i huvudsak kvinnor från Baltikum som strippar. För dem är det väl ett sätt att försörja sig på.

– Jag är inte hemskt negativ till prostitution heller egentligen. Det är ett bilateralt avtal mellan köparen och säljaren. För vem blir egentligen utnyttjad vid ett samlag? Det finns ju faktiskt män som aldrig får tag i en kvinna.

Och då ska de kunna köpa sex av henne?

– Ja, på något sätt är det ju synd om mannen.

Om man ser det ur ett maktperspektiv då? Att det oftast systematiskt är kvinnan som är den som säljer sin kropp och mannen är den som köper den, hur ställer du dig till det?

– Makt och så vidare är överdrivet tycker jag. Maktfrågan är överexponerad. I Sverige utnyttjas egentligen inte kvinnor. Kvinnor har mer makt än vad de tror, säger Göran Jämting.

– Jag är inte hemskt negativ till prostitution. Det säger moderate politikern Göran Jämting i Åre inför socialnämndens beslut om alkoholtillstånd till Dragans strippklubb i Storvallen. Jämting är moderat ledamot i socialnämnden.

Vidare skriver ÖP i en ny artikel den 6 februari 2013:

“Jämting avgår med omedelbar verkan.”

“Göran Jämting (M) väljer nu att på egen begäran avgå från sitt uppdrag som ledamot i socialnämnden. Han gör det efter sina uttalanden i media kring sexköp. Trots uttalandena har moderaterna i Åre kommun fortsatt förtroende för Göran Jämting och låter honom därför behålla sitt mandat i kommunfullmäktige.
– Vi ser allvarligt på Jämtings agerande. Men vi har nu gjort en samlad bedömning och beslutat ge honom fortsatt förtroende som moderat politiker i kommunen, säger kommunalrådet Leif Nord (M).
Leif Nord förklarar även att partiet nu kommer att sätta sig ner för att internt jobba med frågor kring partiets socialpolitik.
– Vi måste ha en gemensam plan för hur i vi ska agera. Väljarna ska aldrig behöva tveka på var moderaterna står i de frågorna, menar Nord.
Göran Jämting kommer att lämna socialnämnden med omedelbart verkan.
– Vi som känner Göran vet att han ångrar sig djupt. Och vi har fortsatt stort förtroende för honom inom andra politiska områden. I det här fallet har han helt enkelt uttryckt sig klumpigt, säger Nord.
Göran Jämting har inte begärt time-out.
– Det är en sak Jämting själv måste få känna efter, men han har klart uttalat att han inte vill ha någon kontakt med media i nuläget, avslutar Leif Nord.”

Kommentar; Utan att göra några personliga påhopp eller döma denne politiker vill jag ändå uttrycka mig i frågan kring dessa uttalanden. Jag hoppas att politiker tänker igenom sitt uttalande noga och läser på om prostitution/sexköp och människohandel och inser att det handlar inte om att de är synd om män som aldrig får en kvinna eller om en jämställd köptransaktion mellan två parter som är överens i de flesta fallen. Sedan förstår jag hur det skulle bli mer godtagbart bara för att; det skulle vara kvinnor från Baltikum som strippar. Kvinnor från andra länder utsätts ju inte bara för att strippa för att tjäna sitt levebröd utan är i stor riskzon att hamna i människohandel.

Nä,tänk om! Läs på om sexköpslagen,prostitution/människohandel i landet och tänk i fortsättningen över hur läget egentligen är innan man gör ett uttalande. Det är inte okej med sexköp eller prostitution! Värna istället om de kvinnor som av olika skäl befinner sig i prostitution och situationer där de säljer sina kroppar! /Maria, människor är inte till salu!

Chokladens bittra bismak/The dark side of the chocolate industry

Picture:http://stopthetraffik.wordpress.com/2012/08/21/we-want-a-traffik-free-toblerone/.

Ny dokumentär/uppföljare på utredning om hur choklad industrins jättar inte har fullgjort sin del i avtalet: http://www.svtplay.se/video/1001102/chokladens-bittra-bismak/?dela=1

Fundera på efter du tittat på dokumentären; Vad kan vi som konsumenter göra? Kan vi sätta press på företagen? Hur hjälper vi dessa barn på bästa sätt? Lämna gärna era kommentarer och tankar här efter ni sett dokumentären. Tack!

A continuation on Miki Mistratis documentary and fight against the giant chocolate  companies. There is still child labour despite the  promises that are made by the chocolate companies. A part of the video is translated into english. Take a look at the link and the video. http://www.svtplay.se/video/1001102/chokladens-bittra-bismak/?dela=1

Reflect on the documentary and ask yourself; what can we as consumers do? Can we put pressure on the companies? How can we help these children in the best way possible? Pls add your comments and thoughts here after you have watch the video! Thank you!

/maria